Så var jag igång med den första stickningen på, vad som känns som, evigheter. Och herregud vad ringrostig jag är! Gjorde en provlapp för säkerhets skull och fick gå upp en storlek på stickorna för att det skulle stämma. Men uppläggningen fick jag göra om tre gånger innan den blev ok.
Tanken är att det ska bli en tröja till mig själv. Utgår från Simple Summer Tweed Top Down V-Neck av Heidi Kirrmaier men med ett antal förändringar så att den blir mer min stil. Stickade så att raglanökningarna var klar, satte i en extra vajer för att kunna prova och drog den över huvudet. Oj. Hm. Gigantisk. Ojämna maskor. Fula kanter. Skit. Får börja om. Repade upp…
Gick ner en storlek på stickorna och gick upp en storlek på mönstret istället. Uppläggningen blev bättre den här gången även om det är tur att det ska bli någon form av kant över sedan. Nu har jag stickat ner till under bysten och den kommer nog att passa ganska bra. Garnet (i bomull/merino) är skönt att sticka med, inte så halkigt, och det blir hyfsat jämnt. Blockningen kommer att göra susen.
Jag har dessutom upptäckt att jag inte är lika otålig längre med stickandet, det får ta den tid det tar. Har inte heller behov av att ha flera projekt igång samtidigt. Det räcker bra med bara tröjan just nu.
Mycket landar i att jag jobbar med mig själv utifrån någonting Dregen la upp på FB för nån vecka sen: ”You don’t always need a plan. Sometimes you just have to breathe, trust, let go, and see what happens”. För ett par månader sen hade det varit omöjligt. Nu funkar det. Tålamodsträningen har gett resultat. Jag är mer tillfreds och lugn. Det är huvudsaken.
/a’Carîna
Det första jag greppade tag i när paniken lagt sig var ett lacegarn i ull som jag köpte på marknaden på Borgholms slott under 
